Kapitel 1: I BÖRJAN VAR ALLT SVART

Ur mörkret föddes jag vänsterhänt klockan 02:00 den 22 November år 1970 i Royal Womans hospital Carlton Melbourne, mina namn Lee Jason fick jag av min mor Norma Judith och Spångberg av min far Bo Kenneth, året innan föddes min storebror Carl Gunnar. Vi flyttade vi till Sverige Stockholm Tensta - Vårberg och till Norsborg där min syster Caroline Annabell föddes år 1979 och 1980 flyttade hela familjen till en gård i Uknadalen Odenslund


På väg till en fotbollsmatch i en blå bil där jag och min bror skulle spela den 16 Maj 1981 kom ett rött tåg från vänster sida vid en obevakad järnvägsövergång, min farfar Carl Arne som körde bilen och min syster Carollne Annabell dog på plats, min bror som satt i framsättet klev ur bilen efter smällen med en mindre hjärnskakning och såg, min mor vaknade dagen efter på ett sjukhus i Västervik och jag vaknade på ett sjukhus i Linköping efter en vecka i resperator utan mjälte och kraftig hjärnskakning



LÅNG STORY KORT, vi flytta tillbaks till Australien hösten år 1982 där jag började skolan i Rosebud HIGH, det var innan vi flytta till Osmond Street där jag började i Prahran HIGH där jag fick stryk av en grek på väg hem från skolan, det var innan vi flytta till Cardigan Street där jag började Melbourne University HIGH där jag blev expelled efter en boxningsmatch med en tysk på skolgården, det var innan vi flyttade till Holtom Street där jag började Princes Park TEC school som var innan vi flyttade tillbaks till Sverige Stockholm Norsborg (utan mor) hösten år 1985



VÅREN år 1986 gick jag ut 9A i Kärsbyskolan med 1,0 i slutbetyg och rektorn bestämde att svenska flaggan inte skulle hissas på skolavslutningen, det ansågs vara rasistisk på den tiden. Foto av Ariel “Zeo” i Vårberg år 1987, Joke CCA 20, Cain, Woman, Brain, X-Art





Norsborg var slutstation där tunnelbanan blev en rullande reklampellare för en ny form av ungdoms poesi, jag kommer ihåg att mitt intresse för klotter/graffiti föddes Down Under och att min tag “Brain” växte fram under tiden i Kärsbyskolan när jag krigade mot “Mone” som var grundaren till CCA.

Artikel ur okänd tidning


                     


Stor SL-offensiv mot klottret: Dagens Nyheter den 28 Januari år 1987, här fick jag lite reklam när jag visade att jag var kär i “Zad” som var en tjej från Tensta som tog min oskuld. Expressen den 17 November 1987, här var jag ingen oskuld längre. Se dagstidningar och Aktuellt ABC och Rapport från Söndag den 15-17 November år 1987 så får man en bra inblick i när klotterkriget drog igång i Stockholm



SKOLA: Norsborg betyder där norsfisk samlas och på Odensväg 10 bodde jag, bilden föreställde Sankt Botvid framför en stad med en blodig yxa i vänster hand och höger i fickan för ingen kunde måla fisken, under texten står det The mad ghoast will returne. Botkyrkakommun lakerade målningen - så jag ringde och frågade om jag kunde måla fler husväggar, då frågade de: vem är du? jag blev tyst och la på luren och målningen fick sitta uppe i ca 10 år som gjordes av Efect, Zeo och Brain




VISITKORT med mitt namn + Brain och en genomtänkt slogan fick jag av min far, då lärde jag mig att presentera mig själv på ett nytt sätt och “frågade” fritidsgårdar kiosker och andra företag om jag fick måla deras väggar


Jag målade två fritidsgårdar i Vårberg och en i Sätra och en på Östermalm, och jag målade jalusierna på kiosken vid tunnelbanestationen i Norsborg där jag sålde min första tavla till en kvinna som jobbade i spärren, jag målade på en ICA butik i Eriksberg, en klottersaneringsbuss, och jag målade en tavla på linneduk åt Adresskompaniet på Drottninggatan, och en vägg i café 88 i Universitetet, och i Fryshuset, och hela utsidan på Gärdets grill, och jag fick ett stort reklam jobb för Alcro Beckers i Liljeholmen av marknadschefen Ulf Eriksson





SVEN  ARNE HÖKENSTRÖM sjöng och min vän Eva Wolgers hade köpt en tårta när jag fyllde 18 år den 22 November, på väg upp i rulltrappan i Mariatorgets tunnelbanestation år 1988. Foto Markko





Anställd blev jag “Brain” och Pierre “Zappo” Tsappos och konstnären Sven Arne Hökenström som ledare i Sveriges första graffitiskola i  Februari år 1989, tanken med skolan föddes när Inger Wisén som var psykolog och socialsekreterare på socialdistrikt 1 i Stockholm försökte att hjälpa en orolig mamma till en tjej som hängde med några graffitimålare under kravallerna i Stockholm i början av Augusti år 1987, Inger fixa en sponsor Skandia “Tänk ett slag kampanjen” som vår statsminister Ingvar Carlsson låg bakom och SL gick in och betala halva hyran till vår lokal “rivningskontrakt” i Kungsholms Folkskola, se dokumentären Det är väl ingen konst som sändes på SVT 1 Söndagen den 7 Maj år 1989 kl 19:45 som gjordes av journalisten Annika Hagström, filmen får inte visas offentligt, finns på privatkopior@svt.se






TIDNINGEN OKEJ sommaren 1989, fotograf: Ulf Magnusson. Grovstäda lokalen gjorde jag och Pierre som döpte skolan till Artistic School, vi fixade bord/stolar en telefon och ringde Alcro Beckers och Spångberg´s trä AB som gick in som sponsorer, i Mars invigdes Artistic School som ett 3 månaders expriment för att samla likasinnade och förhoppningsvis få lite mer kontroll på klotter problemet i Stockholm, hit kom konstintresserade ungdomar föräldrar och polisen för att testa sprayfärg eller bara för att se vad vi andra höll på med





Telefonkatalogen blev min Bibel och jag ringde runt och presenterade mig själv och verksamheten och frågade företag om de var intresserade av att använda konstformen i något reklam eller privat sammanhang






PÅ KUNGSHOLMS FOLKSKOLEGÅRD satt jag en dag när Charles von Herrlich kom förbi, han fråga mig: vad gör ni här? jag svara: fuck you!, han sa att han var en skulptör från New York och ville lära sig Swedish graffiti, han kunde inte svenska men tog upp några sprayburkar och målade lika bra som han skulptera, vi blev vänner och var med i Expressen “Fritt fram för klottret” Torsdag den 4 Maj 1989, Charles frågade mig: what is klotter? jag sa: like tags, han sa: my graffiti name is Tag, jag sa: cool män





HÄR delade jag ut visitkort till höger och vänster




KONSTNÄREN EVA WOLGERS hade sin ateljé i Kungsholms Folkskola när hon och några andra konstnärer fick i uppdrag att utsmycka Mariatorgets tunnelbanestation, där och då fick hon idén om att skriva “kommer strax” med graffiti text på en 8 x 1,5 meter lång vägg med en smurf som står och väntar på att ta en perfekt bild. Eva kom ner till graffitiskolan och frågade mig om jag kunde hjälpa henne att skriva texten som jag gjorde, men när Stockholms Läns Landstings kulturnämd såg Eva Wolgers konstverk bestämde de att bilden inte får hängas upp




Dagens Nyheter den 6 April 1990, Eva Wolgers tog hjälp av en annan konstnär - därför får inte hon ställa ut på Mariatorget




Dagens Nyheter den 7 April 1990, här gör SL en egen tavla om var gränserna går för vad som är konst gjort av utbildade etablerade konstnärer




Graffitiskolan måste saneras från klotter, EXPRESSEN Torsdag den 1 Juni 1989, här säger Inger Wisén att hon är besviken på ungdomarna som har klottrat på utsidan av skolan och att pengarna som hon fått av sponsorer måste gå till att sanera fasaden. Cocaine running around in my brain gjordes av Tag. MINDZ på Zinkensdamms idrottsplats gjordes sommaren 89 av Brain och Wonder, i hörnet a målningen står det: The mind of a mother! On a mission from God, what the fuck is your son doing to night. DN Fredag den 8 Juni 1990 sitter jag framför målningen på Zinkensdamm och säger att jag fick mitt självförtroende i graffitiskolan när jag slutade klottra i tunnelbanan





SL såg ingen konstruktiv lösning efter 3 månader och drog sig ur, Alcro/Beckers hadde sponsrat med en lastpall sprayfärg och Spångberg´s träskivor var så där, och under tiden som skolan var igång kom konflikterna kom som ett brev från posten där en del påstod att graffiti kom från New York och skulle målas på ett speciellt sätt och att skolan var en sellout, men en del brydde sig inte. En del tyckte att det fanns tydliga regler för konst/reklam och en del klottrade i tunnelbanan och målade på nätterna, och en del vågade inte. En del blandade ihop klotter med musik och dans och kallade det kultur, och en del fick inte experimentera för sina föräldrar. En del sålde knark och en del torska och en del drömde om verkligheten när det offentliga kriget började på allvar om var gränserna gick/går






GRAFFITI ÄR SOM EN DROG: Ronny “Blake” och jag drog till Linköping och frilansade och levde som kungar på konstformen i 2 månader, förstasidan på Tidingen Östgöten, under tiden som vi var i Linköping gav jag en tavla till akutmottagningen som tack för hjälpen efter olyckan år 1981, jag kommer ihåg att tårarna kom men det kändes rätt




Under Lidingöbron Augusti år 1989 målade jag En icke förverkligad dröm






GRAFFITI GER RIKTIGT LIV: Kristianstads Bladet Lördag den 16 September, från Torsdag den 14 till Söndag den 17 September var jag och 10 andra graffitimålare från Stockholm i Strängnäs och representerade Fryshuset på Ungdomsmässan. Den 3 Oktober föddes min son Theeo Paakki. Den 4 till 6 Oktober var Inger Wisén och jag och Pirate inbjudna till en Ungdomskonferens i Karlskrona där vi träffade SSU ledaren Anna Lindh som var emot att ungdomar använde alkohol och droger, vi målade en vägg med texten FREE BASE och var med i Blekinge läns tidning och Sydöstran. I mitten av Oktober öppnades graffitiskolan på Kungsholmen med nya pengar från Staten






Ungdomsministern Margot Wallström blev engagerad i sitt nya projekt och kom på besök till skolan en kväll, första sidan på DN: Söndagen den 29 Oktober år 1989, här frågar min bror Kalle “Waco” ministern om vi graffitimålare skulle kunna få ett statligt bidrag för att göra vårt eget galleri?


             


MARGOT WALLSTRÖM svarade inte på frågan men gav oss guldmedaljer och sa: ni ska vara stolta, för ni har skapat kultur. Journalisten Christina Kellberg som var där och hörde Ungdomsministern bad mig skriva Sveriges konstigaste minister på ett A4 papper, jag fick 1500 spänn för jobbet som visades i DN. I slutet av November gick rivningskontraktet ut, då gick höger/vänsterpolitiker med statestik enligt Stockholms Lokaltrafik “f.d. sponsorer” att graffitiskolan i gamla Kungsholms Folkskola kostade skattebetalarna en jävla massa pengar och kasta ut oss klottrare på gatan


THE WASHINGTON POST SKREV JANUARY 17 1990


STOCKHOLMS SCHOOL FOR VANDALS

Stockholm City authorites diden´t call on the police to take care of Stockholm´s graffiti problem. They sent teenage graffiti artists to school, where they lived out their aggression, belived to be the underlying reason people spray walls.

Not only was there a sharp decline in graffiti, said teacher Lee Spangberg, but a lot of artistic talent was found among those who had merely been defacing walls. Money ran out and the school has closed. But social workers involved in the project believe it was a good example of the way social guidance and rehabilitation, not punishment. Spangberg, 18, admits to having scrawled on some walls before he became a teatcher at the school when it opened last Mars. He has a business card that says ”YOU SAY IT  ILL SPRAY IT.”  The project was set up in an empty high school in central Stockholm. As soon as we opened up, everybody knew about it Spangberg said. Spray can wielders from 8 to 25 years old came in four weekdays after school for a few hours of living out their aggressions, he said. We diden´t exactly stand at the blackbord and tell them how to sit down and the rest, he said. You would just throw down the spray cans on the floor and there´d be an explosion of activity. It was not the kind of school where guys came along with spray cans in their attache cases. The vandals came here. The ones who came to us had a pain in their souls said fellow teacher Sven Arne Hokenstrom.


What the authorities diden´t count on was that the guys would spray not only every single wall inside the school, but also everything outside it, “ Spangberg said




Dagens Nyheter Lördag den  24 Februari år 1990, Journalisten Pia Skagenmark skrev: Han sträcker fram ett visitkort med guldbokstäver: Lee J Spångberg, graffitiartist. Som varje god företagare har han ett motto för verksamheten. Your wall my target; Din vägg mitt mål. Den här gången är civildepartementes hall. Enheten för ungdomar och folkrörelser har köpt en av hans tavlor. Lee är 19 år och besitter ett självförtroende som troligen överstiger vad som ryms inom hela Konstnärernas riksorganisation. När Piccaso lanserade kubismen blev han betraktad som tokig, samma sak har hänt mig. Efter några svåra år som stor klottrare får han 4000 kronor för en tavla av ett “ äckligt, skitigt” Stockholm. Det tog två veckor att planera och 80 minuter att måla. How far can you get? Hur långt kan man komma, säger han när Ungdomsministern berömt hans tavla


Tavlan hänger fortfarande kvar och användes i tidningarna runt om i landet när Kunskapslyftsministen Anna Ekström anväde bilden inför valet år 2018, häng med nu..






KAPITEL 2: MY STYLE

En dag fick jag en idé om att göra en egen utställning och hyrde Galleri Ett på Lilla Nygatan i Gamla stan, jag döpte utställningen till Think Big och tröck inbjudningskort affischer och bjöd in alla mina vänner/ovänner och PR chefen för Stockholms Lokaltrafik Bengt Leif, veckan innan utställningen skrev Ingrid Johansson journalist för tidningen Botkyrka/Salem en fin artikel Från kylan på gatan till värmen i galleriet.  Foto: Carlos Montecinos


VERNISSAGE Lördag den 17 Mars år 1990, min far fick permis från Kronoberg´s häktet och Bengt Leif kom på en silverfärgad motorcykel som han parkerade utanför galleriet, han kom in och tittade och vi snackade lite om allt och inget, och innan han drog sa han: det finns en tydlig skillnad på klotter/graffiti






UNDER UTSTÄLLNINGEN skrev Jan Lundgren DAGENS TIPS i Expressen Torsdag den 22 Mars. Ta tunnelbanan till Gamla stan och gå sen till vänster in på Lilla Nygatan. I nummer 10 ligger Galleri Ett, där graffitimålaren “Brain”, även kallad Lee J Spångberg, ställer ut den här veckan. Om du länge har varit blind på båda ögonen och förfasat dig över vissa “utsmyckningar” i tunnelbanan, kommer du troligtvis att få upp åtminstonde ett öga och upptäcka att du kanske missat nåt i rena ilskan. Att plötsligt inse att man gärna skulle vilja ha en liten bit av den sprejade T-baneväggen ovanför vardagsrumsoffan ger en behaglig kick. Kanske är du fortfarande vid liv och på väg någonstans




Fortsättning av texen, många drar allt över en kam, klotter eller graffiti är lika illa, slynglar som förstör och smutsar ner, andra ser det som en ungdomskultur som hör hemma i storstaden. Hemliga meddelanden och häftiga signaler från annars grå och sterila betongväggar osv osv, Lars Lundell skrev i Aftonbladet den 24 Mars år 1990. Lång story kort: alla tavlor blev sålda under utställningen som blev sammanlagt 36000 spänn



BERT KARLSSON ringde “mig” och ville ha sitt köpcentrum i Skara Sommarland målat med cool graffiti, så jag flög ner och såg väggen “ca 120*5 meter” - flög hem och prata med Ziggy, Circle, Wierd - tills vi blev 15 graffiti konstnärer. ALLT BETALT åkte vi ner och måla köpcentrumet från Torsdagen den 3 Maj till Söndag den 6 Maj år 1990, Bert Karlsson kallade projektet SM i graffiti?, och Göran Elisson “Producent och utställningssamordnare för Skaraborgs länsmuseum” tog kontakt med några utav oss, han var hjärnan bakom graffiti utställningen TOBEDOIT som invigdes den 30 September år 1990 i Skaraborgs länsmuseum som blev en vandrings utställning som gick från stad till stad rakt igenom hela Sverige och landade i Kulturhuset i Stockholm

MITT KALL till polisförhör misstänkt för grov skadegörelse i Danderyd hösten år 1990, här blev jag korsförhörd av polisen Ingvar Karlsson “lätt namn att komma ihåg” som hade samlat tidningsartiklar och bilder på målningar och klotter i och längst tunnelbanan som jag hade gjort, efter förhöret stängde Ingvar av bandspelaren och sa: det är inte om du åker fast, det är NÄR

EFTER förhöret fick jag lite att tänka på och kom ihåg första gången som jag åkte fast av polisen mistänkt för skadegörelse, det var när jag och Cruel, Woman och Slay “NSL” måla ett pendeltåg i Tumba hösten år 1987, och när vi blev tagna såg vi ut som ett gäng indianer som hade dansat runt i färgburkar en hel natt, men vi blåneka och fallet blev nerlagt I bris på bevis

TUR OCH RETUR, en dag läste jag en annos i DN om att en hotellägare på ön Kos i Grekland sökte en graffitimålare som skulle måla några väggar, jag ringde kontakten/delägaren som hade sitt kontor på Kungsbron i Stockholm och bokade tid för ett möte, jag presenterade mig själv och fick jobbet och nummret till hotellet på Kos som jag ringde och pratade med en kvinna som var insatt i ärendet, allt verkade coolt och några dagar senare så flög jag ner och blev hämtad av kvinnan på flygplatsen som körde mig till hotellet (det tog ca 30 min att komma fram) men när jag träffade ägaren som sa att det hade blivit ett missförstånd med arvodet och att jag skulle betala för min egen mat på hotellet så förstod jag problemet, jag sa att jag skulle tänka på saken och gick ner på stan  och hyrde en motorcyckel och åkte tillbaks till flygplatsen och berättade hela storyn för en man som jobbade för SAS, jag berättade att jag hade köpt en enkelbiljett och hade inga pengar för en ny, SAS mannen som var Norrman förstod problemet och såg till att jag satt på ett plan som flög till Malmö några timmar senare, och där ifrån hade jag råd att köpa en biljett till Stockholm

Dagen efter åkte jag upp till delägaren på Kungsbron och gick rakt in på hans kontor och sa att jag skulle ha 20000 kronor i skadestånd, han sa: kom tillbaks om en timme som jag gjorde, men då mötes jag av 2 stora killar som sa att delägaren inte var där och kasta ut mig på gatan, jag sa fuck you och gick till polisen och gjorde en anmällan som blev nerlag i brist på bevis, det här var samma år 1990 som min vän Ilhan “Joke CCA 20” dog på tunnelbanestationen i Kärrtorp


HÖSTEN 1990: Mina dagar var räknade, jag bestämde mig för att sluta klottra utan mål och sökte in på Konstfack men blev inte antagen men fick en plats i Kulturskolan som låg i Fryshusets lokaler där Rico Rönnbäck var rektor, här fick jag lära mig om senografi teaterljus och skådespeleri samtidigt som jag bodde i ett HVB hem i Örby med så kallade “värstingar” från Stockholms alla hörn.  Se dokumentären Gryningsfolket som gjordes av Magasinet 1991-04-16

SKOLA: Joakim “KEF” Karlsson och Daniel Jonsson och jag fick en idé om att starta en club i Fryshusets lokaler och presenterade “Free Base” för Anders Carlberg som köpte idén, med pengarna som jag tjäna köpte jag några syntar och byggde upp en liten musikstudio. I Februari år 1991 gjorde jag en utställning “Love your Enemy” på Birger Jarlsgatan där jag var nära att slå en klottrare på käften som ifrågasatt min teknik, och i början av Mars år 1991 blev jag och Daniel inbjudna av Odd Engström till ett möte med framtidsgruppen i ett fint gammalt hus på Djurgården

UR en artikel i Z tidningen år 91 nr:6 står det: ODD-EXTRA, Hjärnspöke för framtiden? Kan “Brain” rädda Sveriges framtid? Odd Engström saknar ungdomlig fräschör i den berömda framtidsgrupp han satt samman. Georg Klein, Marcus Storch och Anders Isaksson uppfattas inte av vice stadsministern som tillräkligt hippa. Därför ska graffitikonstnären Brain 20 år ställa upp och hålla föredrag om sprayburkar och nattbussar.- Jag lovar, det blir inte en massa crap när jag snackar, säger Brain vars komentar var ett kort ”vem är Odd?” när han fick förfrågan

ODD ENGSTRÖM satt på min högra sida där ett tio tal personer runt ett avlångt bord diskuterade olika ungdomsproblem, jag visste inte vem Odd var när jag berättade att det är bra med graffitiskolor som samlingpunkt för likasinnade osv osv osv, men det jag kommer ihåg mest var när någon berättade hur bra ungdomarna mår och sköter sig på deras kända behandlingshem enligt statestik på A4 papper som skickades runt på bordet, Daniel Jonsson som satt på min vänstra sida med en bra inblick i hur just deras behandlingshem fungerade i praktiken drog några exempel som fick en person att lämna rummet, jag skrattade och vi diskuterade andra ungdomsproblem som förhoppningsvis gav något för framtiden innan jag och Daniel drog hem till vårt fuckin behandligshem i Örby



KAPITEL 3: ARTE AT MARTE


HENRIETTA FOLKESON var anställd som Fritidsledare på Fryshuset, hon var hjärnan bakom DJ Academy och NEO hallen, när jag träffade henne blev jag kär, jag lärde känna henne och hon lärde känna mig och konstformen klotter/graffiti, det var hon som presenterade GRAFFITI ACADEMY för Anders Carlberg som köpte idén. Vi fick en lokal och blev grannar med Stockholms skins och skapade studiecirklar där ABF betalade ut löner till oss graffitilärare Patrik Malbeck, Tarik Saleh, Alexander Kurlandsky och Lee Spångberg (Johan Wattberg), Alcro Beckers och Spångbergs trä AB gick in som sponsorer, det var samma år som min vän Ronny “Blake” Bernhard Slotteborn dog i en överdos heroin 1992





FRÅN VÄRSTING TILL LÄRARE: på bilden i Aftonbladet Tisdag den 10 November 1992 sitter jag och babblar med Daniel och Samuel i cafeét i gamla Fryshuset, och i DN PÅ STAN 9 September 1994 berättar eldsjälen Henrietta om alla hennes projekt som hon grundade i Fryshuset, det är 2 artiklar som ger en bra tidsbild av vad jag ska berätta nu..


JOHAN A WATTBERG var 14 år när graffitiskolan började år 92, jag anställde honom under mina lektioner, han kom från Åkersberga och hjälpte mig med förberedelserna innan vi öppnade på dagarna och städade lokalen på kvällarna. En dag ringde Bengt Pettersson “varuhuschefen för Viberga” till Henrietta på Fryshuset och frågade om vi kunde måla en 75 meter lång vägg med med olika figurer, Johan fick ansvaret och tog ut 4 andra elever och åkte ner till Norrköping där de bodde på hotell i fyra dagar medans de målade väggen, när grabbarna kom hem till Fryshuset vissa de alla andra vad de hade gjort och Henrietta dubbelkollade med Bengt Pettersson som var nöjd med resultatet, några år senare var Johan lärare på en graffitiskola i Åkersberga, men det är en annan story


CHECK: en kväll stormade ett skinhuvud in till oss under lektionstid med en grön bombarjacka och kängor och sa: jag vill lära mig graffiti i en klass med 7 andra i hans egen ålder ca 15 år, han var inte otrevlig men sa att han inte hade råd med medlemsavgiften, jag pratade jag med Henrietta som fixa problemet. Jag kommer ihåg att han hade migrän och var känslig för oväder, men efter några veckor så målade han en vägg tillsammans med en svart kille som kom från något land i centrala Afrika, jag kommer inte ihåg exakt vilket land men jag tror att det gick hand i hand med Anders Carlberg´s filosofi

GÖR OM GÖR RÄTT: en kväll fick en elev i uppgift att sälja sin graffiti/klotter tavla till Anders Carlberg som satt på sitt kontor och grubblade på världens problem, tillsammans gjorde lärare och elev en genomföradeplan utifrån vårdplanen och eleven gick själv och knackade på Carlberg´s kontor och presenterade sig själv och visa bilden, men Anders köpte den inte, fuck you :)

NO CHECK: en dyr läxa var när en man ringde och ville ha cool graffiti i sin club på Oxtorget i Stockholm, jag och Johan Stråte “elev” åkte ditt och jobbade i 3 dagar när mannen kom in i lokalen med ett basbollsträ påtänd och sa att det inte finns några pengar till oss, vi gick där ifrån med livet och kunde konstatera att svartjobb är inte bra, fuck you

NEXT STOP KULTURARBETSFÖRMEDLINGEN: Kungliga Konsthögskolan hörde av sig till Henrietta och frågade om vi kunde skicka över några graffitimålare som skulle spraymåla en vägg som undervisning för några trötta lärare/elever på deras skola, våra killar skulle få 200 kronor var och lite sprayfärg och gratis lunch, Henrietta sa att vi skulle ha 10000 kronor för jobbet och Kungl. Konsthögskolan tackade nej

PRESKRIBERAT: en annan dag kom 2 riktigt arga skinhuvuden in till oss och frågade vem fan som hade målat över deras nazi symboler på utsidan av deras lokal, det var ingen lek då men jag kan avslöja det i dag, det var SHAR som hade ett eget politiskt krig mot våra grannar

TYSTNADSPLIKT: år 1993 frågade 2 polisstuderande om de fick göra sina examenarbeten i graffitiskolan under 5 veckor, jag frågade eleverna som sa att det var ok och poliserna lärde känna graffitimålarna och lovade på heder och samvete att de inte skulle namnge någon i sina studier

DEAL: i Februari år 1994 kom Percy Sjöqvist “ordförande i konstföreningen FMV” och frågade om jag kunde måla en graffititavla till Försvarets Materielverk, vi satt oss i cafeterian i Fryshuset där Percy förklarade idén bakom tavlan och jag berättade om mej själv och visade lite bilder på vad jag hade gjort tidigare och vi kom överens om motiv


Instruktionerna från Percy: Du köper materialet som du behöver för att måla tavlan som är 2 gånger 1 meter. Lämna kvittona när du kommer till Kungliga tennishallen där bilden ska målas ute på parkeringen från kl 09:00 - 11:30. När bilden är färdig ska den lämnas över till ÖB inne på stora scenen i Kungliga tennishallen kl 12:00. Du tackar ÖB och pakar ihop dina grejer och åker hem, jag ringer dig dagen efter uppfattat?, jag visste inte vem Owe Viktorin var då men var helt säker på att Percy skulle ha blivit en bra graffitimålare, UPPFATTAT!






VI I FMV Personaltidning för Försvarets Materielverk  24 Mars 1994, efter målningen hängdes upp frågade Percy mig var jag gjorde militärtjänsten och jag svara längst tunnelbanan, han skrattade


Sommaren år 1994 stängdes Graffitiskolan i Fryshuset, jag fick höra att skinhuvud verksamheten skulle expandera och att de jävlarna behövde våra lokaler, Henrietta frågade Anders Carlberg hur man kan satsa på ett gäng idioter som sitter och dricker öl hela dagarna i stället för unga kreativa människor?, hon fick inget svar och jag bad “Fryshuset” att dra åt helvete!



FRYSHUSET INIFRÅN. År 2008 släpptes boken av förfataren Ingemar Lundh där Anders Carlberg beskriver hur han jobbade med olika ungdoms frågor och konflikterna som uppstod i gamla Fryshuset, vi håller oss till ämnet graffitikonsten i Stockholm, lyssna noga, för det är Anders Carlberg´s ord


URBAN KALLIGRAFI: Graffiti brukar det kallas. Bilder huvudsakligen gjorda med sprayfärg på diverse ytor, helst längst kollektivtrafikens banor, där många ser dem. Dessa bilder är nästan alltid i form av grafiskt långt drivna bokstäver - en slags kalligrafi alltså.


En verksamhet för graffitimålare startades i en tom lokal i Fryshuset hösten 1987 i ett samarbete med socialförvaltningen. Det var de “värsta klottrarna” som skulle få husera där på vilkår att de inte klottrade någonstans inom en radie av 500 meter från Fryshuset!

Det fick lov att skriva kontrakt på. Det diskuterades vid den här tiden ett samarbete mellan denna verksamhet och SL för att komma till rätta med klottret i tunnelbanan. Det fanns en graffitiutbildning under en period hösten 1992 och framåt under ledning av graffitilegenden Brain. Ett 50-tal ungdomar anmälde sig till den. Förhandlingar fördes till och med SL om att få ekonomiskt stöd till denna. Under utbildningen förmedlades också lagliga utsmyckningsuppdrag till eleverna. Det var en ganska stor utbildning. Den startade hösten 1992 och fram till slutet av 1993 hade man haft 220 elever.


I ett styrelseprotokoll står det:


“Vi har en blomstrande Graffitiskola med duktiga elever och lärare som raggar beställningsjobb. Här finns stora möjligheter om lokalfrågan med vidhängade ventilationsproblem kan lösas.”


Men sedan Lugna Gatan började arbeta på tunnelbanan efter en överenskommelse med SL har Fryshuset varit tvunget att inte befatta sig med denna uttrycksform. Höga tjänstemän inom SL och Landstinget samt många landstingspolitiker har haft en synnerligen rigid hållning och fått mer eller mindre panik när man kommit in på ämnet. Man kan inte slåss på alla fronter på en gång och med all den energi som måste läggas på att hantera bland annat skinnskalleverksamheten, blev detta en fight som Fryshuset inte tog.


Problemen med klotter i tunnelbanan och på andra håll har mindre att göra med den estetiska (eller för många kanske oestetiska) uttrycksformen av klottrarnas verksamhet och mer med att man självsvåldigt ändrar på vårt gemensamma rum och också fysiskt förstör många ytor.

Inställningen borde istället vara sådan att om Leonardo da Vinci återuppstod och började måla i T-banan utan tillstånd skulle det också tas bort. Bedömningen vad som är konst eller inte konst borde lämnas utanför resonemanget. Att man behandlar alla lika är ett budskap som är lätt att förstå. Den grundläggande principen att hålla på i diskussionen handlar om gemensamt överenskomna regler för hur det offentliga rummet skall se ut.


Vill man påverka en grupp med ett oacceptabelt beteende så förutsätter detta att man har kontakt med dessa människor. Kontakten och förtroendet är första steget. Andra steget är att öppna alternativa vägar för dem. Legala klotterväggar och graffitiutbildningar kan i det sammanhanget vara ett verktyg, mer än mål i sig, för att nå den kontakten och det förtroendet. När man kommit så långt kan man gå vidare. Det är först när man kan arbeta mitt ibland dem som man kan urskilja nyanserna i graffitin. Olika “klottrare” har olika anledningar till sitt handlande. Enligt personal som arbetat med gruppen inom Stockholms stad kulturskola är omkring en tredjedel verkligt estetiskt intresserade personer med goda möjligheter att utveckla sin grafiska talanger på lagliga och mer konstruktiva sätt.


De bör få kontakt och dialog med andra kulturarbetare. De kommer att skapa mångdubbla värdet av vad man investerar i dem!


Den stora gruppen i gänget är de något mindre kreativt lagda killarna. För det rör sig nästan bara om killar på några undantag när. De dras till spänningen, sammanhållningen och förgrundsgestalterna i gänget. Under artisterna, de skickligaste målarna i gänghierarkin, finns “bombarna” som i brist på skicklighet och konstnärlig talang ängnar sig åt att klottra tags. Ibland “bombar” de en hel tunnelbanevagn så snabbt som möjligt. Medan tåget åker mellan två stationer skall alla ytor bli märkta med taggar.  I den här gruppen finns de mest destruktiva inom kulturen. Här “för bättrar” man sig genom att öka graden av förstörelse.

Sedan finns de yngsta, de så kallade toysen, nykomlingarna som exempelvis kan få i uppgift att stjäla färgburkar. Färgen är dyr och den har gänget sällan råd med. Till en stor målning, till exempel en hel pendeltågsvagn kan det gå åt 60 burkar. Det skulle kosta flera tusen.

Dessa stölder är ett av de allvarligaste inslagen eftersom det är ett gränsöverskridande som riskerar att leda vidare mot annan kriminalitet. De skickligaste målarna behöver också bra verktyg och munstyckena på burkarna är ibland för grova. Då skickas underhuggarna in på ett varuhus för att stjäla finare munstycken från parfymflaskor. Nybörjarna är naturligtvis de som lättast kan förmås att lämna verksamheten. De är betydligt känsligare för att “åka fast” och för vad deras föräldrar ska tycka. Ett tidigt avslöjande kan vara mycket effektivt.

Att bli sedda av vuxenvärlden på ett positivt sätt är viktigt för att avlänka dessa unga från ett felaktigt beteende. Om de här killarna ska få vara med i gängen så ställs det ofta krav på dem. Det är de tongivande som bestämmer hur och var det målas. Gänget är aldrig en demokratisk förening utan det är ledarna som ställer vilkoren för de andras deltagande.

Att bli utsatt för dessa risker och att genomföra olika grader av olagliga handlingar för dessa killar innebär att de förflyttas längre ut i utanförskapet och gradvis ökar risken för allt mer destruktiva beteenden exempelvis droganvändning. Föräldrar som är uppmärksamma kan upptäcka om deras barn attraheras av sådan här verksamhet genom att studera vad det är de ritar. Alla som är aktiva inom graffiti ritar mycket och har olika arbetsböcker med teckningar. Men alla som är intresserade har inte tagit steget att göra något olagligt!


Om du vill förebygga problem så gör du det inte genom att försöka förbjuda uttrycksformen utan genom att istället intressera sig själv för den


Notera:: i en artikel i Aftonbladet Torsdag den 17 November år 1987 när klotter problemet var som värst i Stockholm får Anders frågan om hur man ska lösa klotter problemet, han sa att det är ingen enkel lösning till problemet, man måste gå på djupet och ge klottrarna andra utmaningar som en graffiti/konst skola




HÖSTEN 1995 tog det slut mellan Ettan och mig och jag flyttade till en källarlokal i Gamla stan på Bollhusgränd där jag målade tavlor och gjorde musik och blev anställd som kontaktperson till en utåtriktad 15 årig graffiti intresserad kille av socialtjänsten i Skogås, det var när jag började intressera mig för psykologen/filosofen Carl Gustav Jung, det var samma år som min vän DJ: Joakim “KEF” Karlsson drunknade i Stockholmsström på väg hem efter en spelning på BZ i Kungsträdgården den 23 December



KAPITEL 4: WALKABOUT

I Oktober 1996 sålde musikstudion och köpte en enkelbiljett down under för att hitta mig själv, först åkte jag för att träffa min mor i Canberra (omgift med Maritn Dobel: fd polis) som jag inte hade haft kontakt med på 12 år, här fick jag låna Magret Dobel´s trädgårdshus där jag kunde hämta andan och grubbla på livets stora frågor när jag läste om klotter/graffiti problemet i Canberra Times och fick en idé, håll ett öga på tavlan Take the Pain, texten kommer ifrån en scen i filmen Platoon som gjordes år 1986 av Oliver Stone


CANBERRA TIMES 4 NOVEMBER 1996, några graffiti/reklam jobb fixade jag och ringde Canberra Times och pressentera mig själv som svensk/australiensk graffitikonstnär och sa: på Lördag ska jag måla en stor vägg för Rudi Vandenberg´s advokat firma i Fyshwick, kom ditt och kolla så ska jag berätta vad problemet är angående klotter/graffiti i huvudstaden

Give graffiti artists a place to spray, thats the message of the Swedish graffiti expert Lee Spongberg

SHUTE träffade jag som bodde i samma område, han var/är en stor graffitimålare och vi diskutera klotter/graffiti problemet och tog kontakt med the Community Art Co-ordinator Owen Walker och pressenterade vår idé  1: GE konstnärerna lagliga väggar att uttrycka sig på. 2: SKILJ på olaglig/laglig konst med tydliga regler

EN NER KLOTTRAD VÄGG till ett cafe i centrala Canberra och ett intyg från “Community Art Co-ordinator” Owen Walker fixade vi den 15 November när jag berättade att Canberra Knights Ice Hockey team var med och sponsera

To whom it may concern. This letter is to introduce you to Lee Spongberg a street artist currently working in the Canberra area. A project he has under consideration is to be on the north facing wall of the Boomerang Cafe Mort Street Braddon. The Department of Urban Services is currently promoting community art, in conjunction with the graffiti reduction campaign, and it is hoped that bisinesses become involved. Sponsors may wish to have some acknowledgement of their support visible on the art work. It is appropriate for a segment on the art work set aside for this purpose. Agreement will need to be reached between the sponsor(s) and the Art Team

Shute presenterade mig för Rudes och vi började planera motiv undertiden som vi rollade upp väggen, Rudes målade en jultomte som som knapprade på en extazy tablett och sa God Jul på svenska och folk samlades och polisen kom och jag visade intyget “passad bollen” vidare till Owen Walker och Canberra Knights fick sitt namn på väggen och alla blev glada och nöjda


CANBERRA TIMES 20 DECEMBER 1996 Sonia Barron journalist för Canberra Times ringde och vi träffade i stan där hon frågade om mina framtids planer, jag sa att jag skulle göra en utställning i Canberra innan jag åkte vidare till Melbourne men visste inte var jag var på väg i livet, Sonia sa: ovasätt vad du än gör så har du lämnat ett avtryck i huvudstaden

 

CANBERRA TIMES 4 JANUARI 1997, efter Sonia Barrons artikel ringde The department of Urban Services till mig och frågade om vi kunde träffas, vi bestämde träff på deras kontor där jag berättade för Tony De Domenico som var chef för all utsmyckning i huvudstaden om hur vi jobbar med klotterproblemet i Stockholm           


On a recent visit to Canberrra, a swedish expert on graffiti, Lee Spongberg, said that in its war against graffiti vandalism the local government ought to give graffiti artists a place to spray, CANBERRA TIMES 10 MAJ 1997, jag var redan i Melbourne när den här artikeln släpptes och TIMOTHY BULL var motståndare till konstformen graffiti, han sa att klotter görs av människor som lider av en form av identitetskris och att lagliga graffiti väggar föder bara mer problem, men Mr: Bull förstod inte att konstformen graffiti kan skapa jobb för arbetslösa kreativa människor, han såg bara problem och inte att jag fick 500 dollar av Canberra Knights Ice Hockey team och att jag sålde tavlan Take the pain i artikeln Brain splatters on walls in assembly till The department of Urban Services för 300 Australienska dollar “ca 1500 svenska kronor”, och att jag fick 500 dollar för reklam jobbet för CAFE del sol och 1000 dollar för jobbet på Rudi Vandenberg advokat firma, so fuck you



EFTER 3 månader i Canberra drog jag vidare ner till Melbourne och hyrde ett rum på Clyde Street i St:Kilda, jag började med att åka runt till olika ställen som jag kom ihåg från tonåren och tårarna kom, det högg i hjärtat men jag bet ihop och fixade ett målar jobb för en hälsobutik på Cardigan Street och en skivbutik på Flinders Street, och jag målade några tavlor som jag fick hänga upp på Cosmo cafe som låg på Fitzroy Street, det var samma vår/höst som min vän Johan Stråte tog sitt liv i Stockholm

FRÅN DAT kasseter till CD skivor brände jag ner mina låtar som jag skicka runt till vänner och Chock Records som använde en av låtarna på en samlings skiva, då kom jag på att en vän i Stockholm ville ha en av mina låtar uppspelad på sin begravning, jag brände ner låten på en CD skiva och ritade en bild och döpte låten till “The return of the lost son” och skickade, han skrev tillbaks och sa: tack för CD skivan som kom på min föddelsedag, då tänkte jag på titeln och såg begraviningen framför mig och skrev tillbaks och sa att titeln inte var genomtänkt, jag skrev även att jag kände mig jävligt förvirrad, han skrev tillbaks och sa, jag hör att det är tufft down under, Lee, vad du än gör bli inte bitter, han skickade ett telefon nummer och en adress till en man i Melbourne som jag kunde kontakta om jag behövde hjälp

TIDEN GICK sakta men säkert och jag inbila mig att jag skulle dö i samma stad som jag föddes, jag skrev ner mina tankar och ritade bilder på svarta ark, och ett tag bestämde mig för att sluta med mitt måleri

KAPITEL 5: OVER AND OUT

En natt drömde jag att jag flöt upp på en strand dyngsur och vaknade och genomsvettig, på spegeln i mitt rum hade skrivit friends för att bli påmind om att inte slå sönder mig själv, mina pupilrar var klotrunda och jag kände ett tryck i huvudet och kunde inte sluta gråta, och en kväll hörde jag en röst i rummet som sa read the streets, jag kunde/kan inte förstå var rösten kom ifrån

En annan dag åkte jag till svenska sjömanskyrkan i Toorak där jag blev döpt år 1971 och berättade för en präst att jag trodde att jag var djävulen, han sa nej, Gud är med dig. En annan dag frågade min granne George hur jag mådde, jag grät som ett barn och George fick höra hela min livs story i detalj och sa: Lee, du är född och döpt här men du ska vara DÄR

En dag i Juli rullade jag ihop och skickade mina tavlor till en vän i Hornstull och åkte upp till Byron Bay och strirra ut över havet, en kväll såg jag en svart hund som kom springande emot mig på stranden, jag blev rädd och ritade en cirkel i sanden som skydd, jag kommer ihåg att stjärnorna var nära

En dag träffade Hugo som var Engelsman och vi träffade 3 Irländare som var på en road trip igenom landet, jag blev glad och skrattade som jag inte hade gjort på länge, vi alla åkte upp till Fraser Island via Brisbane där vi satt på en krog och kollade på Mike Tyson när han slogs, jag blev påmind om att livet är ganska roligt och att Gud även skapade humur, men där vände jag och en Irländare och åkte ner till Sydney, och i September åkte jag hem “ny född” till huvudstaden




UTSTÄLLNINGAR: THINK BIG galleriet på Lilla Nygatan 1990. Love your enemy på Soumi Galleri BirgerJarlsgatan 1991. BRAIN på Galleri Nakita Gamla stan 1996. Dream State på The Street art Gallery Canberra 1997. Re-member på Galleri Bellman Hornsgatspuckeln 1998. Konsten att kriga på Galleri Bjurman Hornspuckeln 2003. Samlings utställning med Selart Gallery Nacka 2004. Big dreams på Berns salonger Berzelii Park Stockholm 2005. Final breath på Sjöstugan Borgholm 2005. När tungan tystnat tala stenarna på Galleri KonstArt Hökensgata 2014. TREKRONOR på Tobbo Artgalleri Tjärhovsgatan 2014

Samlingsutställning: Kalmar natt museum våren 1989 med Höken. Galleri Uppåt väggarna Hornsgatan April 1989 med Höken och andra graffiti målare från Artistic school. Tobedoit Skaraborgs länsmusem 1990 jag och några andra graffiti målare. Etnografiska museet 1991 jag och Wonder. Revolution på Galleri uppåt väggarna Hornsgatan år 1991 jag och Wonder och Clue och 5 graffare från Salem. GRAFFITI = SOCIALTBUDSKAP på Galleri Studio 5 med Johan Wattberg och Jon Kastell år 1993. Utställning med Emil Berild på WE butiken Birger Jarlsgatan 2005



ANDRA FÖRETAG SOM JAG JOBBAT MED: Svenska kyrkan, Landstinget, Docendo läromedel, Resevaruhuset, Absolut Vodka, Pepsi cola, JC Jeans, Diesel Jeans, Motorola, Kustartilleriregemente KA-1 Vaxholm, Vänster Partiet Kommunisterna 90, Trygghansa, SJ Banverket, Extreme records, Arla, Polishögskolan, Kulturhuvudstaden Kalmar 95, Hammarby fotboll, NEC, NCC, NHL/SHL i Orsa, år 2000 - 2001 - 2003 anställd som konstlärare på Kjesäters konfirmationläger, Caleo Omsorg, Solberga Ungdomsgård, Kriminalvården, Stiftelsen På Rätt Väg


KAPITEL 6, KÄRLEK OCH NOLLTOLLERANS

KÄR blev jag när jag träffa Charlotte Weiner på en middag hemma hos vår gemensamma vän Ma Oftedal som bodde på Högbergsgatan, året efter 1999 föddes vår son Carl Eric William, Charlotte hade en son sen tidigare “Ricky” och jag hade Theeo Paakki, och VI flyttade till Hornstull och blev en familj med 3 olika efternamn

ÅR 2003 var jag anställd som konstlärare/assisterande präst på Kjesäters konfirmationläger när prästen Ma Oftedal frågade mig om jag kunde hålla i en prdikan angående andlig insikt i Västra Vingåkers kyrka, dagen efter gick jag upp i predikstolen inför ca 200 personer och drog liknelser till graffitikonsten som en väg i livet, det var ingen lång predikan men det var samma år som jag blev fastanställd som kontaktperson av Fredrik Eneqvist för Barn och Ungdoms Gruppen i Stockholm när jag presenterade mig själv och visade min blackbook


FOTBOLL började jag spela i IF Anthropi år 1999 där Sven Nilsson var tränare samtidigt som jag tränade Årsta AIK`s pojkar 89 där Ricky spelade, och år 2003 började jag spela i FC Krukan där Jenö Puskas var tränare, ibland hoppade jag in och spela i korplaget KUIH och blev vän med Hasan Özdemirok, det var vi två som grundade fotbollslaget Zinkens FC där jag blev ledare och reklamansvarig i 8 år




Benjamin Nilsson från BK Borsten och Lee Spångberg och Hasan Özdemirok från Zinkens FC är laddade inför derbymatchen. Foto: Ulrika Lind. På torsdag smäller det. Bataljen som kommit att kallas ”Slaget om Zinkensdamms IP” avgörs när BK Borsten ställs mot Zinkens FC.

– Förloraren bjuder på bärs. Det är tradition, säger Lee Spångberg, Zinkens lagledare, se hela artikeln PUBLICERAD 14 MAJ 2012 Mitt i Stockholm.....


MOTTO: KEEP IT REAL och Zinkenskrog var huvudsponsor, andra företag som Cafe Giffi, färgbutiken Jordi, Cafe 91, S.P.R.V, Söderhallen, Coachenheten, restaurang Legumes och Cafe Fåtöljen sponsrade laget på olika sätt och fick sina namn tryckta på tröjor med vår logga som var en streckkod tagen från en schampoflaska. Vårt tifo samlades på under åren 2005-2013 och var landsflaggor som representerade spelarna i laget som vi hängde upp inför varje match, jag tror att vi hissade 19 flaggor till slut




ALDRIG GLÖMMER JAG HÖSTEN 2005 när min son Carl Eric William “Krabban” Weiner Spångberg lämnade den här världen och fick en minnessten i jorden på Katarina kyrkogård, jag kommer ihåg att jag höll om Charlotte och sa till mig själv när kistan hissades ner: han är inte där samtidigt som jag såg kyrkan som en kropp som reste sig ur marken. Gudfar Johan Wattberg och John Wermum och Magnus Ryderstedt och Kos Loumakis som bar Carl Eric William´s kista och Simon Ring och Toni Holgersson som spela musik kommer jag ihåg, och Ma Oftedal som döpte Krabban och begravde hans lilla kropp


Det var här någonstans jag slirrade in i ett mörker där jag inte såg att alcohol tog över mitt liv, jag blev mer o mer agressiv som gick ut över alla nära och kära som påminde mig, efter 10 år och 8 år som lagledare i världens bästa fotbollslag ransakade mig själv för att träffa Gud “domaren“ nykter




KAPIEL 7: Back to school


Bild av prästen Gunnar Lind år 2016 under föreläsningen Från kvarn till kyrka på Högalidsberget tillsammans med min vän Jan Erik Levmo, här berättar jag om Jonas Österling´s mjölkvarn som blev en färgkvarn som blev en färgfabrik som såldes till Beckers i Liljeholmen. Kvarnens funktion och geografiska position slog mig som en blixt under och ovan ifrån samtidigt som jag såg Stadshuset och Högalidskyrkans arkitektur som en kärlekakt mellan man och kvinna, som politik och religion, som en bro på varsin sida av Riddarfjärden där varje tegelsten räknas och har sin egen historia, så jag fixa ett lånekort på Stadsbiblioteket och lärde mig att släktforska och navigera bland gamla kartor på Stadsarkivet och utbildade mig till pratkvarn




KONTAKTEN en artikel om min farfar år 1981 och en tavla målad av min farmor år 2001, när jag fick tavlan så frågade jag henne var hon var i anden när hon målade bilden, hon sa: över någon stad och skrattade, jag skrattade inte!


Carl Arne Spångberg född 1922 03 21 Stockholm “Engelbrekts församling” uppvuxen på Upplandsgatan vid Odenplan, han gifte sig med Margit som föddes 1922 12 31 och växte upp på Ringvägen och de fick 2 barn “Kenneth och Marie-Ann”. Arne var på uppdrag av LM Ericsson i Melbourne på 60 talet där mina föräldrar träffades vid en telefonkiosk, Arne var chef för LM Ericssons mönsterkortfabrik i Norrköping när han dog i bilolyckan på väg till en fotbollsmatch som jag och min bror skulle spela






SMOKE THE PIPE, 120*90 cm, akryl på linneduk, signerad Brain år 2012


Min mormor Esme Patterson “Moody född 21 Februari år 1926, det står så på hennes föddelsebevis där pappans namn står klart och tydligt


FAKTA är att hennes mor dog när hon var barn “orfin” och pappan fanns aldrig med i bilden och namnet på föddelsebeviset var en såkallad målvakt

Esme växte upp i Sydney på olika barnhem med 2 andra syskon och gifte sig med Eguene Watmough Gustus år 1947 som var djupt troende katolik, han var med i Burma och Andra världs kriget och tillsammans fick de 3 barn (Norma, Paul och Steven)

Esme “hörde” att hennes riktiga pappa var en musiker, men när hon var ca 50 år fick hon reda på att hon hade 7 andra syskon, och när jag hörde den storyn skrattade jag och frågade hur det gick till, hon skrattade inte!



KAPITEL 8: EXIT